Hemresan gick via Singapore och Helsingfors. Nästan 27 timmar skulle det ta, en ganska bra tid eftersom resan ned tog närmre 32 och några vänner till mig tog sig hem på 36 timmar.... Jag var i god tid på Brisbane International, och såg att man kunde väga sin väska på ett ställe bredvid ingången. Jag var inte speciellt orolig, eftersom jag bara hade 21 kg när jag flög ner (man får ha 23). Visst har jag shoppat en del, men jag har även slängt en hel massa saker, och tog inte med mig handduk, tvålar med mera hem.
Chocken... väskan vägde 27,7 kg (!!!!), och då hade jag som sagt redan slängt en massa saker under de sista veckorna. Jag frågade en dam vid invägningscentralen där vad hon trodde om överviktskostnader, för någonstans hade jag ändå bestämt att kostar det så kostar det, hem ska jag och allt ska med. Men..... nja... kanske inte. Hon sa att Qantas (som jag skulle flyga med först), de var allra dyrast, räkna med uppåt en 400 dollar! Det är lite väl matigt, kan jag tycka... för de pengarna kan jag köpa nya grejer. Jag gick till en Qantasdisk för att bekräfta detta, och frågade om en service jag hört talas om att man kunde köpa till vikt innan för en billigare slant. Detta gällde dock inte resor som sedan fortsatte med en annan airline, och eftersom jag skulle med Finnair sedan så kunde jag alltså inte göra så. Enligt denna dam kunde det hamna kring en 200 dollar. Men ändå! 200 dollar, det är nästan 1500 kronor! För 4,7 kg?? Jag satt och hade lite panik ett tag, men bestämde mig tillslut för att se om jag kunde rensa något. Så fick det bli. Jag kastade en lärobok (som jag egentligen inte vill ha, men den kostade 109 dollar.. surt att kasta), ett par gamla jeans, lite kläder som var gamla och nästintill solkiga, min kaffepress (snyft), ett par slitna sandaler som Tobbe hintat att jag kanske skulle kasta, och lite annat. Tillslut låg jag på gränsen, 22.9 kg. Kläderna och sakerna tog den snälla damen på invägningsservicen emot, det skulle gå till Salvation Army sa hon. Så det kändes inte så farligt. Och som sagt, de mesta sakerna var på gränsen till slängning ändå. Det knäppaste var när jag var precis på gränsen, vid 23.25 eller så (jag sprang fram och tillbaka mellan ett litet packningsläger på golvet och vågen där, mean jag plockade saker ur och ner i min väska), då fann jag ett hänglås, ett sånt där tungt i metall, i ett ytterfack. Säkert 200 gram bara det, haha! Så det fick ryka! Nycklarna hittade jag inte i all svett och stress, men ett ihoplåst hänglås utan nycklar fick ryka. Misstänker att Salvation Army kommer att sortera bort det...
Men men, färdigrensad och lättad att slippa överviktsavgift gick jag då bort för att checka in. Där kom nästa problem. Jag hade bokat mina resor med seat24.se, och hade då enbart fått ett bekräftelsenummer. Detta fungerade på vägen till Australien, man knappade in det och fick upp sina resor på en skärm. Här hade de enormt svårt att hitta mina biljetter, eftersom jag inte kunde uppge biljettnummer, utan enbart bokningsbekräftelsen. Inchecken tog nog en timme ungefär, men tillslut så kunde hon boka in min väska hela vägen till Arlanda, och jag fick åka till Singapore och skulle där leta upp en Finnairdisk för att få resterande biljetter. Under tiden stod väskan och vägde på bandet bredvid, 22.9-23 kg flackade det mellan...!
Incheckad och klar, två timmar till boarding. Jag åt en lätt lunch och sedan var det dags! Första flyget gick bra, satt i mitten på en tresits på högra sidan i planet, bredvid en Australisk man vid namn Brett som var väldigt pratsam. Underhållningssystemet (filmer med mera) fungerade lite dåligt i början, man fick inte igång det på sin lilla skärm, så kaptenen pratade med sina ingenjörer i Sydney för att försöka få det att fungera och rapporterade tillbaka till oss med jämna mellanrum. Vid ett tillfälle sa han "Hej allesammans, kaptenen här igen, jag har inte smitit ifall ni trodde det, utan jag pratar fortfarande med våra ingenjörer bla bla bla...." Smitit?!?!? Det hoppas jag verkligen inte!!!!! Tillslut fick han igång det någorlunda, vissa filmer fungerade. Jag vill ändå slå ett slag för Qantas, fantastiskt flygbolag, trevliga värdinnor, god mat, bra filmer och allmänt trevligt. De har service under hela resan, mannen jag satt bredvid på vägen ner i februari beställde in säkert 6 piccoloflaskor Jacobs Creek mousserande. Allt ingår, liksom, och servicen är toppen! Qantas är Australiens egna bolag. Röd känguru på stjärtvingen.
I vilket fall, resan tog cirka 7 timmar, och vi landade 19:50 i Singapore (21:50 Australientid). Framme i Singapore var det samma problem vid Finnairdisken, de ville ha mitt biljettnummer. Nej nej, finns inte, ringa ringa, fixa, kolla dator, bla bla, och tillslut så gick det. Jag fick mina sista två biljetter, hem till Arlanda! Nu kör vi!
I Singapore hade jag några timmar på mig. Enorm flygplats, jättefin. Jag tog några varv med handbagaget på rullvagn (också för tungt, för övrigt - man får ha 7 kg, jag hade lite över 9 tror jag), försökte röra på mig för att undvika propp. 12 timmar till Helsingfors väntade.
Detta andra flyg skulle avgå 23:30 (01:30 Australientid), vi kom dock iväg lite sent eftersom vi väntade in connecting flights. Men det flög han in, vi landade i tid. På detta flyg fick vi sen middag, sedan försökte jag sova. Jag sov nog inge vidare, men satt och blundade i en 6 timmar eller så. Hade det som masterplan, att sova på flyg två, eftersom jag landade i Norden på morgonen. Ett sätt att motarbeta jetlaggen, tänkte jag. Satt breve en snubbe som gjorde mig nervös, han satt och smsade när vi taxade ut för att starta (!!!), och när han var klar satte han telefonen på flygplansmode och la ner den i fickan. Man måste ju stänga av!?!?!?!? Men jag sa inget, han såg så hård och farlig ut. Men jag var ganska nervös under start och landning. Det gick dock bra.
Helsingfors var så fint, det var liksom soligt och disigt så som det är tidiga sommarmorgnar. Vi landade 06:30 finsk tid (13:30 Australientid), och jag ringde Tobbe och sa att nu ses vi snart. Grät en liten skvätt för att Norden är så vackert, oh, vilken känsla att komma hem till detta vackra!!! Kändes nästan som hemma, Finland har jag varit så mycket i i mina dagar, så det var lite mysigt att få vara där lite, och höra finskan och se lite skandinaver.
Nästa flyg gick klockan 08:00. Mot Arlanda! 45 minuter tar det, här kan man snacka om att bara lyfta och gå ner igen! Man hann få lite juice! Detta var ett skönt flyg, jag fick sitta vid gången på en nödutgångsrad! Äntligen gång-plats! OCH extra benrum! Jag har fått sitta inklämd mellan folk på VARENDA resa när jag åkte till och från Australien, utom denna. Tack, Finnair!
Framme på Arlanda, vi startade sent från Helsingfors, så landade vid 07:59 svensk tid. Väskan kom supersnabbt, och jag sprang ut till en väntande Tobbe! ÅH, helt underbart, har aldrig varit så skönt att komma ut och få en kram! Han stod där, fin och glad, och jag grät en skvätt till! Sedan satte vi oss i nya vrålåket och körde hem till Lappis. Under tiden åt jag lantchips och tittade på allt längs motorvägen. Vi svängde in i garaget på Lappis inom timmen efter det att planet från Helsingfors landat på Arlanda. Snacka om rekordtid, och vilken dag att få en sådan; man har rest i 27 timmar, då vill man bara hem!!! Som sagt, min väska var en av de första som kom på bandet, och eftersom man visat pass och sånt redan i Helsingfors så var det bara att rusa ut ur terminalen.
VILKEN DAG! ÅÅÅÅH man vet inte hur underbart det här landet är förrän man varit borta ett tag. Det doftar sommar! Maten är god! Folk pratar svenska, världens vackraste språk! Vi åt lunch och tog en promenad ner till vattnet. SÅ FINT! Jag lider av lite jetlag, så jag sov en halvtimme mitt på dagen. Sen hade jag någon form av utbrott mitt på dagen, jag tror det var trötthet... Jag var helt svettig, klibbig, trött, och det hängde en massa kläder i garderoben som jag glömt att jag ägde, och som var fula och hängde i vägen. Sen var jag uttorkad. Så jag grät en skvätt, spattade ur på min garderob, och sen lugnade jag ner mig. Kvällen blev lugn, vi sparade entrecôten tills i dag och jag gick och lade mig klockan 21.... Sov till klockan 07 i morse, så det kändes ändå bra! Nu kanske man orkar hela dagen, och kan attack-bota sin jetlag! Det läskigaste på länge skedde klockan 23 i går kväll, när Tobbe gick och lade sig. Jag har inte haft en kart i kalsongen som klampat in i mitt sovrum på ett antal månader nu, så jag vaknade till och blev helt nervös!! "Vem fan är det där!?!?" Jag kikade på honom och försökte se vem det var, medan han gick fram till fönstret och drog för gardinen. Efter någon minut medan jag skummat igenom vad jag borde göra; skrika, smita från rummet eller slå ner honom, sa jag "Tobbe?". Och ja, det var ju han, tackolov. Men jag fick hjärtklappning och blev svettigare än jag redan var. När han sen fick en puss innan han somnade, var det det enda han sa... "Jäklar, vad svettig du är". Sen somnade vi om.
Nu har jag ätit frukost framför TVn, läst DN, ätit filmjölk (halleluja!!!!!) och balkongdörren står öppen. Såg precis att klockan stod på 16:52, Australientiden låg kvar. Nu börjar det bli mörkt i Gold Coast, solnedgången börjar. Hade jag varit där hade jag antagligen knallat ner till Indiern och köpt curry med Lena. Sen hade vi gått hem till henne och varit uppe halva natten. Istället sitter jag här, klockan är 08:52, jag väntar på att den främmande mannen i kalsonger ska vakna, har precis ätit en blåbärstårtebit från Ica Maxi i Västerås och funderar på hur vi ska fånga dagen! UNDERBART!
Jag vill tacka alla som läst bloggen, det har varit jätteroligt att skriva, att se hur många som har läst, och speciellt se när ni har mailat och kommenterat! Jag hoppas att ni har fått någon form av bild hur jag har haft det. Det har varit en underbar resa, något av det bästa jag har gjort, och jag har äntligen fått se mitt efterlängtade Australien. Jag kommer garanterat att åka tillbaka någon dag. Men för stunden är jag lycklig att vara hemma, och ser fram emot att avsluta min utbildning, börja jobba, skaffa ett eget boende tillsammans med Tobias och planera mer för framtiden. Det är lättare när man inte har en stor resa framför sig. Men som sagt, detta är något jag kommer att värdesätta för resten av mitt liv. <3
