Kort från bussfönster blir alltid lite sisodär...
Guiden började med en lektion i hur Uluru och Kata Tjuta bildats, ur sediment från bergskedjor som vittrats, och lagt sig i stora gropar som bildades under havet för många många många år sedan
Hej på mig!
Ibland tar jag bilder med min skugga för att ha som bildbevis, att jag faktiskt varit där,
ifall jag inte skulle få någon annan att ta kort på mig... Megatönt.
Jag har nog aldrig sett en så blå himmel!
Den ensamme turisten fann någon att ta ett kort på henne!
"Mini-Uluru" kallades denna branta del - det är väldigt brant att klättra upp för Uluru
På vägen tillbaka till bussen efter den ansträngande promenaden började det skymma. Vi såg några kängurur i en dunge vid foten av Kata Tjuta. Mer Australiskt än så blir det knappast!
Väl framme vid bussen körde vi några minuter tills vi kom till Kata Tjuta Sunset Lookout. Där fick vi hämta tältstolar, och hitta en bra plats att kika på. Jag fixade första parkett. Sedan fixade de bubbel och snacks. Livskvalitet i öknen!
Jag ska bespara er från ännu ett inlägg med 100 bilder på en mörknande sten, men lägger in en liten sekvens på solnedgången över Kata Tjuta!
Mycket vackert. Jag satt på min tältstol med ett glas bubbel, min kamera och min varma jacka och trivdes riktigt bra där, mitt i världen.
Sedan åkte vi tillbaka till resorten, under tiden blev det kolsvart i öknen. Det mörknar fort. Där jag åt en fish&chips från kiosken och gick sedan till sängs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar